lindqvisth

hampus lindqvist, arton år gammal.

det är 2013. och jag kan fortfarande läsa mig blind, jag kan läsa i timmar om människor som inte ens sett mig, träffat mig eller haft kontakt med mig, som ändå hatar mig. de har en enda liten anledning (som egentligen inte är en anledning) till att hata mig, och det är att jag som man attraheras utav andra män. det är något som stör dem så mycket att de hatar mig, och väldigt många andra. som väljer att kalla mig onormal på grund utav det. och jag orkar inte ens gå in på fördomarna, jag orkar inte ens gå in på "småsakerna".

jag vill ta upp det faktum att de bokstavligt talat hatar mig, vissa vill inte att jag ska få gifta mig, vissa vill inte att jag ska ha chans till att ha ett barn, vissa vill inte ens att jag ska få leva. 

i början gör det kanske inte så ont, men när jag tänker efter, på hur många de är, och hur liten just jag är i jämförelse, så om jag befinner mig vid fel plats, vid fel tillfälle, kan det alltså göra mig illa. att jag vägrar anpassa mig efter det hatet. ska det vara så? är det rätt? jag hoppas verkligen att det är fler som inte tycker det, än de personer som gör det. för jag vill inte leva i en sån här värld.