Man skulle kunna likna detta vid en utav alla andra rastlösa, tråkiga, kalla, ensamma och tomma nätter. Men det är det inte längre.
"Jag skulle kunna citera hundratals kentlåtar eller kanske säga någonting om allting vi gjort i våra liv tillsammans, jag skulle kunna gråta, skratta och skrika allting jag känner, jag skulle kunna springa ikapp flyget för att få det att stanna. Men ska vi vara ärliga nu så vet vi ju att ingenting utav det här skulle fungera. För du kommer att åka. Du kommer kanske aldrig någonsin kommer att komma tillbaka. Jag hoppas självklart, att vi aldrig någonsin glömmer varandra, och det tror jag inte heller, för vem kan glömma sin första absolut bästa vän? Vem kan glömma bort första gången man smet ut mitt i natten bara för att man inte fick göra det egentligen? Vem kan glömma den där första gången man ringer sina föräldrar och säger att man sover hos varandra, fastän man egentligen är någon helt annanstans?
Du har alltid varit den där personen man kunnat ringa till, trots att man kanske har haft det största bråket i världshistorien. Trots att man sagt till alla i sin närhet att vi aldrig någonsin skulle bli vänner igen. Vi har läkt varandras sår, både bokstavligt och bildligt talat.
Jag vill, att du för all framtid, du vet hur känslig jag är med de orden, men du hörde mig. För ALL framtid, är min bästa vän.
Jag älskar dig, Erna Rebecca Molin."
