lindqvisth

hampus lindqvist, arton år gammal.

det är 2013. och jag kan fortfarande läsa mig blind, jag kan läsa i timmar om människor som inte ens sett mig, träffat mig eller haft kontakt med mig, som ändå hatar mig. de har en enda liten anledning (som egentligen inte är en anledning) till att hata mig, och det är att jag som man attraheras utav andra män. det är något som stör dem så mycket att de hatar mig, och väldigt många andra. som väljer att kalla mig onormal på grund utav det. och jag orkar inte ens gå in på fördomarna, jag orkar inte ens gå in på "småsakerna".

jag vill ta upp det faktum att de bokstavligt talat hatar mig, vissa vill inte att jag ska få gifta mig, vissa vill inte att jag ska ha chans till att ha ett barn, vissa vill inte ens att jag ska få leva. 

i början gör det kanske inte så ont, men när jag tänker efter, på hur många de är, och hur liten just jag är i jämförelse, så om jag befinner mig vid fel plats, vid fel tillfälle, kan det alltså göra mig illa. att jag vägrar anpassa mig efter det hatet. ska det vara så? är det rätt? jag hoppas verkligen att det är fler som inte tycker det, än de personer som gör det. för jag vill inte leva i en sån här värld.

 

 

Bäst just nu, kolla, lyssna, njut.

Någon gång under fredagnatten bytte jag tydligen om till detta, om du som äger detta linne mot all förmodan skulle se detta så kan du ju höra av dig

På både twitter och facebook har någonting som kallas trygg utan garderob startats. Det handlar om att ingen ska tvingas in i garderoben igen, vilken läggning eller sexuell identitet du än har.  Det handlar om att inte skämmas eller vara rädd för vad man är eller vad man varit. En plats där ingen ska hållas tillbaka.

Evenemangets egna beskrivning lyder:

"För allas rätt att slippa rädsla. För allas rätt att slippa gömma sig. För allas rätt till trygghet.

Homosexualitet är idag illegalt i 78 av världens länder, var av fem bestraffar med döden. 

 

Många människor har lagt upp bilder där för att visa att ingen ska skämmas eller vara rädd.

Här är mitt bidrag. 

Man skulle kunna likna detta vid en utav alla andra rastlösa, tråkiga, kalla, ensamma och tomma nätter. Men det är det inte längre. 

"Jag skulle kunna citera hundratals kentlåtar eller kanske säga någonting om allting vi gjort i våra liv tillsammans, jag skulle kunna gråta, skratta och skrika allting jag känner, jag skulle kunna springa ikapp flyget för att få det att stanna. Men ska vi vara ärliga nu så vet vi ju att ingenting utav det här skulle fungera. För du kommer att åka. Du kommer kanske aldrig någonsin kommer att komma tillbaka. Jag hoppas självklart, att vi aldrig någonsin glömmer varandra, och det tror jag inte heller, för vem kan glömma sin första absolut bästa vän? Vem kan glömma bort första gången man smet ut mitt i natten bara för att man inte fick göra det egentligen? Vem kan glömma den där första gången man ringer sina föräldrar och säger att man sover hos varandra, fastän man egentligen är någon helt annanstans?
Du har alltid varit den där personen man kunnat ringa till, trots att man kanske har haft det största bråket i världshistorien. Trots att man sagt till alla i sin närhet att vi aldrig någonsin skulle bli vänner igen. Vi har läkt varandras sår, både bokstavligt och bildligt talat.
Jag vill, att du för all framtid, du vet hur känslig jag är med de orden, men du hörde mig. För ALL framtid, är min bästa vän.
Jag älskar dig, Erna Rebecca Molin."